Feministiskt initiativ Malmö höll i sitt största evenemang hitintills den 14:e november, när Gudrun Schyman, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand kom till Malmö och Moriskan. Själv blev jag volontäransvarig bara några timmar innan avstamp. Lokalen fylldes till sista plats. Här är mina tankar.
Det är svårt att förbereda sig för ett sjukdomsfall. Tappra Zandra Bergman, som deltog mycket mer än jag i planeringen av evenemanget, orkade i alla fall ta sig till Moriskan, ge en hjälpande hand. Själv hoppade jag på utmaningen att ta över hennes ansvar. Med mig har jag arbetet som biografansvarig för Fantastisk Filmfestival i Lund, fyra magiska år har jag sysslat med det. Situationen inför insläpp påminde också om när en festivalfilm sålt slut och när förkammaren är helt proppad med människor och förväntningar. Det här var bara större. Tre gånger större, närmare bestämt – till kvantitet, i alla fall.
Detta var, rent organisatoriskt, inte en övermäktig utmaning. Biljettförsäljningen, insläppet och salongsvärdskapet var de tre uppgifter som skulle bemannas, och det var inte svårt. Vi hade tidspress, men ingen orimlig sådan. Den förvissningen hade jag med mig. Utmaningen var istället ledarskapsmässig, och i mina ögon låg den i att volontärgruppen inte samarbetat tidigare samt i hur de kände inför själva skalan av evenemanget. Situationen i gruppen blev inför insläppet stressig och rollsökande. Jag hade kunnat motverka det bättre, och det tar jag med mig som en lärdom.
Nu gick insläppet väldigt bra. Det är ofta så; att oron mest märks inifrån. Samtliga volontärer gjorde ett jättejobb, HonoLullu var grym på att vända skivor och Björn Nilsved satte presentationen som om han aldrig gjort något annat. I vanlig ordning uppkom situationer vi inte var förberedda för, men jag uppskattar ad-hoc-utmaningar och är duktig på dem. En av anledningarna jag gärna tog mig ansvaret.
Sedan var det egentligen bara att njuta. 600 personer i publiken, och de verkade trivas riktigt bra. Ja, det här vill jag göra fler gånger.
Björn Jacobsen 