Birro är ett intressant mediafenomen på så vis att allt kring honom tycks landa så personligt, så nära. Här verkar nerverna verkligen sitta utanpå kroppen. Episod efter episod passerar där Birro tar skydd i en hemmavan martyrroll. Detta oavsett om det nu är tv som är fega som inte kan behålla honom som oberoende programledare efter att han ställt upp i valet av partiordförande till ett riksdagsparti, eller när en konflikt med broder Birro (Peter) spelas upp inför öppen ridå. Som sagt, intressant mediafenomen. Samtidigt har Birro en politisk agenda, hans artiklar är ofta kontroversiella och har därför inte svårt att få sitt mediala utrymme – allt som skapar debatt och väcker känslor, right?

Redaktionerna på hans senaste utspel rörande kristendomens överhöghet har inte låtit vänta på sig. Den stora frågan är nu om vi kommer att få se de vanliga dramat, där Birro, ställd mot väggen, hävdar att just han är den utsatta och kränkta parten. Svenska Spel borde sätta odds.

Vad är det då han hävdar, och varför blir folk upprörda. Ja, till att börja med med hävdar han att Svenska Kyrkans nya ärkebiskop i princip inte är kristen eftersom hon: Uttrycker att det finns flera vägar än en till gud, betvivlar jungfrufödseln samt himmel och helvetet. Därefter konstruerar han diverse falska (eller okunniga – ignorans eller ohederlighet, välj själva) motsattspar i ett försök att lyfta fram kristendomen som sann och bäst. Han jämför sedan kristen och hinduisk moral genom ett märkligt anekdotiskt exempel av typen ”detta har jag hört från en vän”. I debattartikelns allra mest skamliga sats hävdar han att hinduismen sanktionerar våldtäkt av minderåriga flickor.

Nu är jag egentligen inte intresserad av att plocka isär Birros alla felaktigheter och pinsamheter – det har andra redan gjort ett bra jobb med. Jag vill ta upp någonting annat. Att ärkebiskop Antje nu får agera måltavla för reaktionära kristnas missnöje må vara hänt, det tål hon säkert, men det förbluffad mig att det hon säger ses som så radikalt. Idag. Hon är verkligen inte först med att predika att det finns flera vägar till gud. Helvetesbilden, där syndarna brinner i skärselden, har Svenska Kyrkan gjort upp med sedan länge. Antje har på inga sätt introducerat detta.

Jag läser en intressant bok just nu – Om Jesus av Jonas Gardell. Den har hjälpt mig reflektera kring den figur som många anser format västvärldens moraliska kompass. Som alltid, i all religion, går inkludering och intoleransen hand i hand. Kärleksbudskap finns där, i nya testamentet, tillsammans med att Jesus exkluderade hedningar från sin kyrka – det vill säga icke-judar, det vill säga mig och de flesta av er som läser detta. Jesus förbjöd skilsmässor. Detta är till på köpet delar av evangliernas redogörelser som det finns särskilt fog för att den historiske Jesus har sagt. Här någonstans vilar ett val mellan en inkluderande och en intolerant kyrka.

Det finns en anledning till att jag, som saknar gudstro, har valt att inte lämna Svenska Kyrkan. Den anledning stavas homoäktenskap, en jämställdhetstanke, progression. I ett samhälle med religiösa behov stödjer jag gärna öppna och framåtskridande institutioner. På så vis kan jag känna mig stolt över våran (för nu är jag trots allt en del av detta, eller hur?) ärkebiskop. Om den dagen kommer då Birros chauvinistiska troparadigm återvänder kommer jag sälla mig till dem som anser att kyrkan bör motverkas.

Så vad händer nu? Kommer hinduiska församlingar behöva slå ifrån sig anklagelsen att de sanktionerar våldtäkt av minderåriga? Förhoppningsvis har samhällsdebatten inte sjunkit så lågt. Troligtvis förblir i alla fall Birros mediautrymme ohotat – han är, som sagt, tillräckligt kontroversiell för att få utrymme i den kvällstidning som låter idéer om pursvenskhet refigurera. Det viktiga att komma ihåg att oavsett hur mycket han än kryper under sitt martyrskal så befinner sig inte Birro i underläge. Han tar sig tolkningsföreträdet, han står för intoleransen.