Om det här med manlighet och våld

Vet ni att det än i dag finns dem som i debatten om mäns våld mot kvinnor tar till ordstävet ”man slår inte en kvinna” som ett legitimt argument. Ett sätt för dem att visa på att svaret till problemet ligger i en mer traditionell manlighet. I en manlighet styrd av denna dygd omöjliggörs våldet, lyder budskapet kärna. Jag vill här varna för en felaktig slutsats och att det nog inte finns något annat ordstäv som fyller mig med samma olustighetskänslor. Det säger oss samtidigt någonting viktigt om hur manligheten är beskaffad.

För det första finns det en explicit och en implicit mening med ordstävet – det är givetvis inte okej att slå kvinnor, men vilken grupp utelämnas? Den implicita meningen säger att det är okej, åtminstone mer okej, att slå män. Så ser det också ut. En stor majoritet av våldet i samhället är det där (unga) manliga förövare ger sig på andra (unga) män. Runt fotbollsarenor på matchdag, uteställen om helgerna, det är farliga platser att röra sig på – speciellt om du är ung man. Detta är realiteten i dubbelmoralen kring våld: Samtidigt som lagen förbjuder alla former av våld, förutom i nödvärn, finns det normer som säger att en man ska kunna ta en käftsmäll utan att grina, att en man ska kunna ge och ta i fråga om våld. Det där finns med killar sedan tidig ålder, i de leksaker som riktar sig till killar, i normer kring killars lek och senare sport. Vi fostras in i det, och vi vet att det finns situationer där våldet kan förväntas av oss. Ta inte skit. Stå även upp för din kompis, tjej, familj och heder.

Det finns en annan sida av det också. Våldet är hierarkiskt, det har alltid en rangordning, och i den rangordningen riktar den sig nedåt och åt sidorna. Våldets logik säger att du inte riktar det mot den som är starkare och större, du riktar det mot den svagare eller, i undantagsfall, din jämlike i fråga om kapacitet till våld. Det finns en självbevarelsedrift i att som kille skaffa sig en sådan kapacitet, att ta sig uppåt i våldets rangordning genom att bli hård, mentalt och fysiskt. Det är tyvärr inte alla förunnat att kunna undvika våldets miljöer. Det är ännu färre förunnat att ha tillgång till motstrategier och distans till våldet. Att lära sig bli våldsam för att slippa våld blir ett svar. Att bära våldet med sig.

Det är ett sätt att reagera på våldsamma miljöer. En annan reaktion sker oundvikligen inom oss. Att leva med hot om våld, att till och med utsättas för våldsbrott, resulterar i rädsla och stress som absolut påverkar det psykiska välmåendet negativt. Det är en faktor bakom att det absolut inte är enkelt att växa upp som kille i dagens samhälle. Det är faktiskt så illa att den vanligaste dödsorsaken för män mellan 14 och 44 års ålder är självmord. Och män, som grupp, är överrepresenterade, står för dubbelt så många självmord som kvinnor.

Jag vill också återkomma till att detta inlägg riktade sig mot en inlaga i debatten kring mäns våld mot kvinnor. Så länge vi implicit tillåter en våldsam manlighet kommer en betydande maktojämlighet mellan könen att fortgå, i fråga om kapacitet till våld och synen på våldet som en sista utväg. Den traditionella manlighetens dygder är ingen lösning utan bevarar förutsättningarna till att våldet mot kvinnor fortsätter. Ska vi sätta normer för våld i vårt samhälle så bör alla inbegripas. ”Man får inte slå”. Punkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s