Björn Jacobsen

Verksamhetsutveckling, jämställdhet och inspiration

Feminism i opposition

Sedan 1 februari är jag vald till Feministiskt initiativ Salas styrelseordförande. Föreningen är ung, har inte funnits längre än sedan förra sommaren, och sitter sedan valet förra året med ett mandat i fullmäktige. Som ordförande har jag fokuserat på att utveckla organisationen och skapa så goda förutsättningar som möjligt för föreningen att bedriva och utveckla feministisk kommunpolitik.

I egenskap av ordförande har jag intervjuats av Sveriges Radio Västmanland, en intervju som sändes i två delar. Den senare ledde till ett meningsutbyte mellan mig och Carola Gunnarsson (C), Salas kommunalråd. Jag uttalar mig om kommunens avstannade jämställdhetsarbetet och hon skyller detta på de tidigare rödgröna majoriteten.

Min replik på detta – ”Jämställdhet kräver en aktiv opposition” – har nu blivit publicerad i Sala Allehanda. Jag lyfter fram att Feministiskt initiativ Sala inte kommer skjuta ansvaret ifrån oss under vår tid i opposition. Ansvaret på att kraven kring jämställdheten tystnat i Sala ligger på alla partier. Först nu finns någon som ställer de kritiska frågorna.

Radiointervjuerna av mig hittar du här:

Fi i Sala jobbar på sikt

Fi i Sala driver på centerkrav om jämställdhet

Annonser

Valhelgen

Två ögonblicksbilder från Sala under valhelgen. Först, på lördagen, deltar jag till att göra Sala torg till ett feministiskt vardagsrum, sedan, under valdagen, står jag vid min vallokal och delar ut röstkort. Glädjande nog är det nu konstaterat att F! Sala tar plats i kommunfullmäktige. Vårt mandat går till Beatrice Björkskog, och hon kommer passa utmärkt till uppdraget att föra in det feministiska perspektivet i kommunpolitiken.

Redaktionskommittéen in action

På F!:s valkonferens den 8-9 februari ingick jag i redaktionskommittén. Här presenterar jag vårat arbete.

Om det här med manlighet och våld

Vet ni att det än i dag finns dem som i debatten om mäns våld mot kvinnor tar till ordstävet ”man slår inte en kvinna” som ett legitimt argument. Ett sätt för dem att visa på att svaret till problemet ligger i en mer traditionell manlighet. I en manlighet styrd av denna dygd omöjliggörs våldet, lyder budskapet kärna. Jag vill här varna för ett kontraproduktivt felslut – det finns nog inget ordstäv som fyller mig med samma olustighetskänslor – som samtidigt säger oss någonting viktigt om hur manligheten är beskaffad. Jag vill göra upp med denna unkna idioti.

För det första finns det en explicit och en implicit mening med ordstävet – det är givetvis inte okej att slå kvinnor, men vilken grupp utelämnas? Den implicita meningen säger att det är okej, åtminstone mer okej, att slå män. Så ser det också ut. En stor majoritet av våldet i samhället är det där (unga) manliga förövare ger sig på andra (unga) män. Runt fotbollsarenor på matchdag, uteställen om helgerna, det är farliga platser att röra sig på, speciellt om du är ung man. Detta är realiteten i dubbelmoralen kring våld: Samtidigt som lagen förbjuder alla former av våld, förutom i nödvärn, finns det normer som säger att en man ska kunna ta en käftsmäll utan att grina, att en man ska kunna ge och ta i fråga om våld. Det där finns med killar sedan tidig ålder, i de leksaker som riktar sig till killar, i normer kring killars lek och senare sport. Vi fostras in i det, i vad som kan kan kallas machofabriken. Killkultur kan å ena sidan säga  dig att en karatespark säger mer än tusen ord, med en annan röst får vi veta att våld alltid är fel. Någonstans däremellan kan våldet legitimeras som sista utvägen i en konflikt.

Det finns en annan sida av det också. Våldet är hierarkiskt, det har alltid en rangordning, och i den rangordningen riktar den sig nedåt och åt sidorna. Våldets logik säger att du inte riktar det mot den som är starkare och större, du riktar det mot den svagare eller, i undantagsfall, din jämlike i fråga om kapacitet till våld. Det finns en självbevarelsedrift i att som kille skaffa sig en sådan kapacitet, att ta sig uppåt i våldets rangordning genom att bli hård, mentalt och fysiskt. Det är tyvärr inte alla förunnat att kunna undvika våldets miljöer. Det är ännu färre förunnat att ha tillgång till motstrategier och distans till våldet. Att lära sig bli våldsam för att slippa våld blir ett svar.

Det är ett sätt att reagera på våldsamma miljöer. En annan reaktion sker oundvikligen inom oss. Att leva med hot om våld, att till och med utsättas för våldsbrott, resulterar i rädsla och stress som absolut påverkar det psykiska välmåendet negativt. Det är en faktor bakom att det absolut inte är enkelt att växa upp som kille i dagens samhälle. Det är faktiskt så illa att den vanligaste dödsorsaken för män mellan 14 och 44 års ålder är självmord. Och män, som grupp, är överrepresenterade, står för dubbelt så många självmord som kvinnor.

Jag vill också återkomma till att detta inlägg riktade sig mot en inlaga i debatten kring mäns våld mot kvinnor. Så länge vi implicit tillåter en våldsam manlighet kommer en betydande maktojämlighet mellan könen att fortgå, i fråga om kapacitet till våld och synen på våldet som en sista utväg. Dagens manlighet ger förutsättningarna till att våldet mot kvinnor fortsätter. I den ideella sektorn sker en mängd initiativ för att på olika sätt påverka dessa normer. Där finns redskap och metoder som ger resultat. Vi kan dock inte hoppas på en avgörande förändring innan förlegade och falska attityder hos många av våra folkvalda politiker förändras. Varför ifrågasätts den expertis som finns? Då talar jag om mina egna fält, genusvetenskapen och genuspedagogin, för det är där kunskapen om normer och könsroller finns. Vad jag önskar mig inför 2014 är att vi röstar in politiker med en annan syn på saken, så vi på allvar kan komma med i matchen i kampen mot våld i samhället.

Marcus Birro och intoleransen

Birro är ett intressant mediafenomen på så vis att allt kring honom tycks landa så personligt, så nära. Här verkar nerverna verkligen sitta utanpå kroppen. Episod efter episod passerar där Birro tar skydd i en hemmavan martyrroll. Detta oavsett om det nu är tv som är fega som inte kan behålla honom som oberoende programledare efter att han ställt upp i valet av partiordförande till ett riksdagsparti, eller när en konflikt med broder Birro (Peter) spelas upp inför öppen ridå. Som sagt, intressant mediafenomen. Samtidigt har Birro en politisk agenda, hans artiklar är ofta kontroversiella och har därför inte svårt att få sitt mediala utrymme – allt som skapar debatt och väcker känslor, right?

Redaktionerna på hans senaste utspel rörande kristendomens överhöghet har inte låtit vänta på sig. Den stora frågan är nu om vi kommer att få se de vanliga dramat, där Birro, ställd mot väggen, hävdar att just han är den utsatta och kränkta parten. Svenska Spel borde sätta odds.

Vad är det då han hävdar, och varför blir folk upprörda. Ja, till att börja med med hävdar han att Svenska Kyrkans nya ärkebiskop i princip inte är kristen eftersom hon: Uttrycker att det finns flera vägar än en till gud, betvivlar jungfrufödseln samt himmel och helvetet. Därefter konstruerar han diverse falska (eller okunniga – ignorans eller ohederlighet, välj själva) motsattspar i ett försök att lyfta fram kristendomen som sann och bäst. Han jämför sedan kristen och hinduisk moral genom ett märkligt anekdotiskt exempel av typen ”detta har jag hört från en vän”. I debattartikelns allra mest skamliga sats hävdar han att hinduismen sanktionerar våldtäkt av minderåriga flickor.

Nu är jag egentligen inte intresserad av att plocka isär Birros alla felaktigheter och pinsamheter – det har andra redan gjort ett bra jobb med. Jag vill ta upp någonting annat. Att ärkebiskop Antje nu får agera måltavla för reaktionära kristnas missnöje må vara hänt, det tål hon säkert, men det förbluffad mig att det hon säger ses som så radikalt. Idag. Hon är verkligen inte först med att predika att det finns flera vägar till gud. Helvetesbilden, där syndarna brinner i skärselden, har Svenska Kyrkan gjort upp med sedan länge. Antje har på inga sätt introducerat detta.

Jag läser en intressant bok just nu – Om Jesus av Jonas Gardell. Den har hjälpt mig reflektera kring den figur som många anser format västvärldens moraliska kompass. Som alltid, i all religion, går inkludering och intoleransen hand i hand. Kärleksbudskap finns där, i nya testamentet, tillsammans med att Jesus exkluderade hedningar från sin kyrka – det vill säga icke-judar, det vill säga mig och de flesta av er som läser detta. Jesus förbjöd skilsmässor. Detta är till på köpet delar av evangliernas redogörelser som det finns särskilt fog för att den historiske Jesus har sagt. Här någonstans vilar ett val mellan en inkluderande och en intolerant kyrka.

Det finns en anledning till att jag, som saknar gudstro, har valt att inte lämna Svenska Kyrkan. Den anledning stavas homoäktenskap, en jämställdhetstanke, progression. I ett samhälle med religiösa behov stödjer jag gärna öppna och framåtskridande institutioner. På så vis kan jag känna mig stolt över våran (för nu är jag trots allt en del av detta, eller hur?) ärkebiskop. Om den dagen kommer då Birros chauvinistiska troparadigm återvänder kommer jag sälla mig till dem som anser att kyrkan bör motverkas.

Så vad händer nu? Kommer hinduiska församlingar behöva slå ifrån sig anklagelsen att de sanktionerar våldtäkt av minderåriga? Förhoppningsvis har samhällsdebatten inte sjunkit så lågt. Troligtvis förblir i alla fall Birros mediautrymme ohotat – han är, som sagt, tillräckligt kontroversiell för att få utrymme i den kvällstidning som låter idéer om pursvenskhet refigurera. Det viktiga att komma ihåg att oavsett hur mycket han än kryper under sitt martyrskal så befinner sig inte Birro i underläge. Han tar sig tolkningsföreträdet, han står för intoleransen.

Profilbild201212Som domännamnet antyder heter jag Björn Jacobsen. Jag föddes den 11:e november 1983 på Södersjukhuset i Stockholm. Efter att ha växt upp i södra Stockholm med sport, böcker och datorspel så flyttade jag till Malmö för att studera vid 21 års ålder. Jag har älskat att studera och studierna har förändrat mig och mitt förhållande till omvärlden, men vid en tidspunkt för ett par, tre år sedan kände jag att efter att ha investerat så mycket i mig själv så ville jag börja investera i andra. Jag blev projektledare, föreläsare och politiskt aktiv. Det har varit ett fantastiskt lärorikt steg.

Mitt nästa steg inkluderade att bli yrkesverksam. Idag jobbar jag heltid med någonting jag brinner för, jag har flyttat från Skåne till Sala och arbetar med ungdomar. Den här webbplatsen är en del av ambitionen att låta dig lära känna vad som engagerar mig. Målet är att du som besökare ska veta vem jag är, vilja berätta om mig och kanske vilja samarbeta med mig. Det du vill veta om mig finns förhoppningsvis att hitta antingen här eller under någon av de andra rubrikerna ovan, annars hoppas jag du kontaktar mig och frågar.

Jag är en manlig genusvetare och har med mig kunskaper om hur samhället är med att forma vem vi är och hur vi upplever oss själva. Att växa upp som kille i Sverige är en särskild erfarenhet. Det medför många svårigheter, och att vara kille är en särskild riskgrupp i sig. Därför behövs det manliga genusvetare för att lyfta fram manliga erfarenheter, synliggöra normer och visa på alternativ. Genom mitt ideella och yrkesmässiga engagemang för killar kan jag återknyta till hur det är att fostras till man. Jag vet också att inte så mycket har hänt sedan jag var ung, att mansrollen fortfarande är trång och skavande, att allt utanför heteronormen fortfarande bestraffas.

Jag har varit igenom den traditionella machofabriken och vid 18 års ålder var jag i de flesta avseenden en typisk man – jag fann mig inte till rätta, och det har tagit mycket möda, reflektion och omtanke att ta mig därifrån. Mansrollen ska vara frivillig, men är sällan det. Jag vill fortsätta att vara med och inspirera och utmana andra även i framtiden.

Björn Jacobsen

maj, 2013

Dags för en hyllning: Jenny Lundskog

I onsdags höll projekten Ellen och allan sin terminsavslutning i Lund. Jag var inte där. Jag var istället sjuk och hemma och nerbäddad. Det var en missräkning och det grusade planerna att publicera det här inlägget i samband med det. För onsdagens stora händelse var att Jenny Lundskog avtackades som projektledare för Ellen. Det är stort – Jennys avsked är slutet på en epok för lokalföreningens samtalsgruppsprojekt. Det här inlägget tillägnar jag till henne och det kommer i formen av en hyllning.

Läs hela inlägget här »